Utsnitt ur boken: Karin Jonssons utställning kom att uppmärksammas av både Kulturnytt och radioprogrammet Nya Vågen och blev ett avstamp till att diskutera konstnärernas ekonomiskt utsatta situation."Det är samtidskonstens styrka när den är som bäst. Idébaserad på ett samtida tillstånd. Att våga gråta över hela utställningsytan- och att galleristen vågat låta henne. Det är konst som får eftersmak, konst som gör något med oss, konst som betyder något",

Sanna Wikström GD

"I'm sorry" Karin Jonsson 12/1-16/2 2013 Centralgalleriet, Gävle

"Ett tomt galleri.
Gråt.
Snyftningar är det enda som hörs.

Men galleriet visar sig inte vara helt tomt, här finns en dörr som inte brukar finnas annars. Den är låst. Gråten tränger fram genom dörrens springor i det ödsliga galleriet. Det är allt.

Karin Jonsson hade en utställning inplanerad på Centralgalleriet, men verkligheten kom emellan. Då och då händer det att kulturevenemang blir inställda på grund av sjukdom, tåg som inte går eller för att för få biljetter blir sålda, men aldrig har jag varit med om någonting som har ställts in på grund av fattigdom.
Till utställningen, som hon har valt att kalla "I'm sorry", har Karin Jonsson skrivit ett brev om hur mycket hon gråter. Hon började gråta när Sverigedemokraterna röstades in i Riksdagen och Alliansen fick fyra nya år på sig att skapa ett, som konstnären ser det, hårdare samhällsklimat. Inte minst ett hårdare klimat för sådana som hon själv: kämpande konstnärer som trots fina utbildningar har svårt att försörja sig på sin konst. Hon har ingenstans att bo, hennes son slutar äta för att han tror att hon inte har råd att köpa mat, inkomsterna sinar. In i det längsta hoppas hon att kunna genomföra utställningen på Centralgalleriet, men tvingas till slut att inse att hon inte kan. Hon har inte råd.
Men en inställd utställning är också en utställning. Gråten bakom den stängda dörren ger en exakt bild av många konstnärers och kulturarbetares situation i dag. De manas av den borgerliga kulturpolitiken att bli entreprenörer i en sektor där ingen vill eller har råd att betala.
Att stå och lyssna på gråten bakom den stängda dörren skapar en kuslig känsla. Borde man trösta? Installationen ger inte en samhällsbild, ett Zeitgeist-utsnitt, därtill finns det för många som har skrattat hela vägen till banken de senaste åren, snarare ger den en bild av förlorarna i samhället. Förlorarna förväntas gråta bakom stängda dörrar, torka tårarna, klistra på ett serviceleende och kliva ut i verkligheten för att ens ha en chans att hävda sig på arbetsmarknaden. På så sätt blir gråtdörren så mycket mer än en metafor för just konstnärers prekära situation.
Konstverket är en omarbetning av ett tidigare verk, "Rapunzel", där gråten stängdes in i ett torn och refererade till sagan om prinsessan Rapunzel. Installationen väckte då medial uppmärksamhet när allmänheten trodde att någon blivit inlåst i tornet.
Medan galleristen Johan Ågren berättar lite om bakgrunden till utställningen, börjar irritationen över att höra gråten klia i öronen. Just då, när klikänslan uppstår, kommenterar han att gråt initialt får oss människor att känna med den som gråter, men efterhand stöter gråten bort oss och väcker våra aggressioner.
Hur länge orkar vi höra på dem som gråter i samhället? Har vi rentav slutat att lyssna redan? Vad händer när förlorarnas snyftningar väcker våra aggressioner?
Kanske hade den utställning som Karin Jonsson hoppats på att visa också varit intressant. Men genom att behöva erkänna sig besegrad, tänka om, vara kreativ, har hon skapat en av de mest intressanta konstupplevelser på länge."

Kristian Ekenberg